Hoppa till innehåll

Ny stor utredning om förlossningsskador kommer fram till att både diagnostik och behandling är bristfällig!

Nu har det äntligen kommit en stor nationell utredning om hur man ska förhindra, diagnosticera och behandla förlossningsskador. Det är Statens Beredning för Medicinsk och Social utredning som gjort utredningen och skrivit rapporten. Föga överraskande kom den fram till att ”Rapporten visar att det generellt saknas kunskap om behandling av förlossningsskador hos kvinnan.”

Jag har inte läst hela rapporten än utan bara sammanfattningen och den uttrycker egentligen bara att det inte finns något bra underlag för hur man ska förhindra, diagnosticera och behandla skador på kvinnan som uppstår vis förlossningen. Det finns inte riktigt någon evidensbaserad metod vad gäller att förhindra skador och hur man ställer diagnos verkar ganska godtyckligt och skiljer från klinik till klinik och även mellan den enskilda vårdpersonalen.

Inga nyheter för oss som är drabbade alltså men vilken framgång att det nu står skrivet i en statlig rapport. Det här är verkligen ett första steg i rätt riktning. Det ger en förhoppning om att det i en inte alltför avlägsen framtid ska komma fram nationella riktlinjer som landets förlossningskliniker helt enkelt måste följa. Inte som det är idag att det beror lite på vem som är klinikchef, vilken kultur som råder på just den kliniken eller vilken barnmorska man tilldelas under förlossningen samt vem som undersöker kvinnan efter förlossningen.

En viktig sak är också att det står tydligt att bristerna leder till mycket stort lidande för de drabbade kvinnorna. Det tycker jag är en stor upprättelse till alla drabbade. Nu står det svart på vitt i en statlig rapport, då blir det lite svårare för läkare att vifta bort det eller försöka lägga det på kvinnan.

Här finns en länk till rapporten i sin helhet i hittar ni på SBUs hemsida.

Mycket nöje!

Annonser

Ny artikel om förlossningsskador på Svt-debatt

Idag publicerades en ny debattartikel på svt-debatt, läs artikeln här.

Det är bra att debatten inte tystnar utan att den fortsätter. Fler och fler kvinnor berättar sin historia. Berättar om sina besvär, sin inkontinens, sexuella invaliditet och dagliga smärtor. De berättar också om vilket svek de upplever från vården, hur de blir ignorerade och förlöjligade av läkare och barnmorskor som borde hjälpa dem.

 

Jag tycker att det är skamligt för ett välfärdssamhälle som Sverige att inte kunna ta hand om sina barnafödande kvinnor. Det är löjligt att följa debatten om delad föräldraledighet som en säker väg till jämlikhet. När tusentals svenska kvinnor drabbas av skador som leder till livslångt lidande varje år. Tydligen är vi inte mer jämställda än att kvinnans underliv inte räknas mer än någonting helt försumligt.

Så vi får bara fortsätta att berätta vår historia. När tillräckligt många har höjt sina röster så måste någon lyssna.

Svt-nyheter om förlossningsskador

Debatten fortsätter idag på svt-nyheter. Nya hälsoministern, Gabriel Wikström, är med i debatten. Jag kan bara inte riktigt se vad han kan göra. Det blir dessutom bara det gamla vanliga snacket om utredningar och resurser och att den förra regeringen minsann dragit ner på ditt och datt. Ökningen av antalet sfinkterrupturer började ju redan på 80-, 90-talet så jag antar att det är fler regeringar som är skyldiga.

Jag vet faktiskt inte vad som ska till för att någon ska sätta stopp för detta elände?! Tänk er att ca 10 000 svenska kvinnor skadas svårt varje år. Många får så svåra men för livet att det kan klassas som funktionshinder. Skadorna påverkar hela vår vardag, vårt yrkesval, våra relationer och vårt sociala liv.

Förlossningsvården tar inget ansvar. Dom vill inte ens erkänna att det är ett existerande problem. I reportaget i Amelia har dom med en erfaren barnmorska som inte alls tror att skadorna har ökat utan det bara är att dom tidigare har varit underdiagnosticerade. Den finska metoden tror hon inte riktigt på utan istället rekommenderar hon att man ska hålla varma handdukar mot mellangården. Just den metoden finns det undersökningar som visar på att den är helt verkningslös.

Sen är det bara samma gamla visa om att det är för att kvinnor som föder barn idag är för gamla och för tjocka. Och att man ska lyssna på sin barnmorska.

Om det är vi kvinnor som själva dragit på oss detta genom att vara för tjocka och gamla, hur kommer det sig då att Norge och dom svenska förlossningskliniker som tagit efter den finska modellen lyckats halvera antalet sfinkterrupturer?

Kanske man borde uppvakta nya hälsoministern med denna information? Att det behövs inte slösas resurser på en massa utredningar och rapporter. Det finns redan en metod som fungerar. Dessutom, Norrköping gjorde en beräkning på att dom lyckades spara 700 000 kr om året på att minska antalet sfinkterrupturer i direkta vårdkostnader. Det måste väl vara goda nyheter för en hälsominister?

Amelia uppmärksammar förlossningsskador i stort reportage

Nu var det länge sen jag skrev här. Anledningen är att jag nog kan säga att mitt liv har äntligen gått vidare från det här så gott det går. Jag är inne i slutskedet av min anmälan hos patientförsäkringen och det ska bli riktigt skönt när det är helt över. Min dotter fyllde fyra år här om veckan så det har tagit tid.

Idag har jag det ganska bra ändå och har accepterat min skada och vad det innebär. Men för att jag skulle kunna det så krävdes det att jag fick den behandling jag behövde. Nu känner jag att jag har gjort vad jag kunnat och så länge mina symtom inte blir värre så försöker jag tänka på detta så lite som möjligt.

Jag har fortfarande en hel del besvär som påverkar min vardag. Men jag antar att jag har vant mig och jag försöker att göra vad jag kan för att det inte ska störa min vardag så mycket.

Det går inte att veta vad som ska hända i framtiden. Hur kommer mina symtom att förändras t ex. Det är känt att resultatet av en sfinkterplastik troligen kommer att försämras redan efter några år. Förhoppningsvis kommer jag inte att påverkas allt för mycket av det. När klimakteriet kommer blir det definitivt försämringar men det får jag ta då.

Tyvärr så verkar det inte ha hänt någonting inom svensk förlossningsvård under dom här åren som jag varit med på resan. Detta trots att förlossningsskador uppmärksammats flera gånger i media. Verkligen sorgligt att tusentals svenska kvinnor ska fortsätta att få drabbas av svåra skador varje år. Helt i onödan, för det finns sätt att för hindra detta lidande!

Tidningen Amelia har denna vecka ett stort reportage om förlossningsskador där jag och några andra drabbade medverkar. Det kommer även att vara intervjuer med andra personer som arbetar för att få till en förändring. På Amelias nättidning går det att läsa reportaget med mig och ett par andra som drabbats.

Även om jag inte skriver här så ofta så kommer jag inte att sluta engagera mig i att informera och framförallt få till en förändring och slut på detta elände. Om någon vill kontakta mig så skriv en kommentar så får jag ett meddelande på min mail.

Till er som själva är drabbade och mitt inne i det så säger jag; ge inte upp, ni har rätt att få vård, det finns läkare som tar detta på allvar och kan hjälpa men det kan ta tid att hitta rätt.

Lite länktips

Hej,

Nu var det ett tag sen jag uppdaterat. Ja, det är mycket man ska hinna med….

Men jag uppdaterar med lite bra länk-tips!

Makarna Jouko och Tiina Pironen som har medverkat i Uppdrag Granskning och som jobbar mycket aktivt för att få ut kunskap om hur förlossningsskador ska undvikas har startat en hemsida och en blogg med bra information.

notears.se

preventtears.com

Speciellt bloggen är mycket intressant eftersom att man kan följa vad de gör och kanske främst vilka förlossningskliniker de har utbildat.

Makarna Pironen brinner verkligen för det här och de far hela Skandinavien runt för att utbilda förlossningspersonal och föra debatt. De ”missionerar” också för att införa den nygamla metoden perinealskydd för att förhindra förlossningsskador.

Man önskar verkligen att det kunde finnas fler såna här eldsjälar. Då skulle vi nog inte ha så här stora problem med förlossningsskador.

 

Jag var med i radion här i veckan

Hej,

Nu var det ett tag sen jag skrev. Det blir ju så, jag läker ganska bra från mina operationer och jag slipper tänka på detta allt mindre. Fast det är fortfarande så att det är flera gånger per dag som det kommer upp och som jag känner att det påverkar mitt liv negativt. Samlivet funkar inte riktigt så bra än även om det sakta blir bättre. Sen tycker jag att det känns obehagligt att lyfta mer än typ tre, fyra kilo och det är inte särskilt mycket. Min läkare har även avrått mig från att lyfta tungt, typ för resten av livet. Det påverkar faktiskt mer än man tror.

Men bara för att jag börjar kunna lägga det värsta bakom mig betyder inte att jag slutar bry mig om att det ska bli slut på det här eländet för kvinnor i framtiden. Det kommer jag inte släppa. Jag har själv en dotter och jag tänker inte riskera att hon ska föda barn under de omständigheter som råder nu.

I tisdags satt jag och jobbade och hade radion på, det skulle handla om inkontinens efter förlossningen på eftermiddagen. En knip-expert skulle komma dit och prata om knipövningar. Jag kunde inte låta bli att lämna en kommentar på hemsidan och blev då mailad direkt av en reporter som ville göra reportage.

Jag var tveksam först. Sist jag var med i tidningen blev det ett jättedåligt och mesigt reportage som inte gav någonting. Jag framställdes mest som ett snyftandes offer som grät ut i pressen. Helt tvärt emot vad jag ville. Sen hade dom tillfrågat en överläkare på Kvinnokliniken som i stort sett bara dementerade allt jag sagt som ytterligare gjorde att jag framstod som en idiot.

Men denna gång kändes det som en bra reporter som lyssnade ordentligt och verkligen förstod vad jag ville få fram. Jag ville inte ha fokus på min egen snyft-historia utan mer på vilket stort problem det här är, vilket lidande det skapar och att det är så viktigt att det kommer till en förändring.

Jag tycker själv att det blev riktigt bra och att reportern gjorde ett bra reportage som tog fasta på mina synpunkter.

För er som vill lyssna på reportaget kan ni göra det här; Radio P4 Västmanland om förlossningsskador

Det blev så mycket reaktioner på reportaget så att de gjorde en uppföljning nästa dag med fler berättelser från drabbade kvinnor. Det känns ju bra att det väcker uppmärksamhet och att fler vågar berätta om sina besvär. Men det är så sorgligt att det är så många som lider så av det här.

Det blev även uppföljning där landstingsstyrelsens ordförande, Denise Norström, får svara på kritiken. Hon hade väl inte så mycket att komma med utan skyller mest på Kvinnokliniken.

Ytterligare nästa dag har de lyckats få tag på en överläkare på Kvinnokliniken som naturligtvis helt tvår sina händer och inte alls förstår problemet. Utan hävdar att det är bara att söka vård och så får man hjälp direkt. Ja, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Synd bara att jag missade dom två senaste reportagen så jag åtminstone hade kunnat lämna en kommentar om hur sanningen ser ut.

Det är det här som ofta är så tråkigt när det rapporteras om förlossningsskador. Först är det enstaka kvinnor som berättar om sina problem, ofta anonyma för att det är ett så känsligt ämne. Sen följs det upp av en replik från en överläkare, ofta en vit medelålders man som inte alls känner till problemet utan hävdar att alla får all hjälp dom behöver på en gång. Vilket gör att hela trovärdigheten försvinner. För vad smäller högre än vad en läkare säger?!

Det är därför jag känner att det är så viktigt att jag måste fortsätta med att försöka skapa en patientförening. Om man kan göra uttalanden och ha en förening med många medlemmar i ryggen är det lite svårare att kunna vifta bort det. Till och med för en medelålders manlig överläkare.

Fortsatt debatt om kvinnors rätt till sitt underliv!

I Aftonbladet finns idag en debattartikel som tar upp en kvinnans rätt till att få ha ett fungerande liv och underliv även efter förlossningen. Jag har väl egentligen inte så mycket mer att tillägga för jag håller bara med. Men sen blir jag glad på nåt sätt också att den här debatten inte är helt död utan att det här fortsätter att uppmärksammas.

Det har ju tyvärr varit ganska tyst i debatten om förlossningsskador nu när det gått ett år sen det senaste Uppdrag Granskning förra hösten. Synd, för det har ju inte direkt skett några framsteg, förlossningsvården verkar inte ha ändrat varken arbetssätt eller inställning. Det som jag hoppas har skett är att kvinnor över lag är mer medvetna om det här problemet och att fler kvinnor ställer krav på perinealskydd vid förlossningen och adekvat vård efteråt. Jag hoppas att färre kvinnor bara nöjer sig med svaret att lite ”förändringar” i underlivet får man räkna med när man får barn. Om fler kvinnor ställer krav redan innan skadan är skedd tror jag i förlängningen leder till bättre vård för alla kvinnor.

Sen undrar jag vart den utlovade rapporten om nationella riktlinjer har tagit vägen? Om någon läsare ser något om den får ni gärna tipsa mig. Det ska verkligen bli intressant när den väl kommer. Jag hoppas verkligen att den ska leda till förbättringar som gör att färre kvinnor ska drabbas av detta elände!