Amelia uppmärksammar förlossningsskador i stort reportage
Nu var det länge sen jag skrev här. Anledningen är att jag nog kan säga att mitt liv har äntligen gått vidare från det här så gott det går. Jag är inne i slutskedet av min anmälan hos patientförsäkringen och det ska bli riktigt skönt när det är helt över. Min dotter fyllde fyra år här om veckan så det har tagit tid.
Idag har jag det ganska bra ändå och har accepterat min skada och vad det innebär. Men för att jag skulle kunna det så krävdes det att jag fick den behandling jag behövde. Nu känner jag att jag har gjort vad jag kunnat och så länge mina symtom inte blir värre så försöker jag tänka på detta så lite som möjligt.
Jag har fortfarande en hel del besvär som påverkar min vardag. Men jag antar att jag har vant mig och jag försöker att göra vad jag kan för att det inte ska störa min vardag så mycket.
Det går inte att veta vad som ska hända i framtiden. Hur kommer mina symtom att förändras t ex. Det är känt att resultatet av en sfinkterplastik troligen kommer att försämras redan efter några år. Förhoppningsvis kommer jag inte att påverkas allt för mycket av det. När klimakteriet kommer blir det definitivt försämringar men det får jag ta då.
Tyvärr så verkar det inte ha hänt någonting inom svensk förlossningsvård under dom här åren som jag varit med på resan. Detta trots att förlossningsskador uppmärksammats flera gånger i media. Verkligen sorgligt att tusentals svenska kvinnor ska fortsätta att få drabbas av svåra skador varje år. Helt i onödan, för det finns sätt att för hindra detta lidande!
Tidningen Amelia har denna vecka ett stort reportage om förlossningsskador där jag och några andra drabbade medverkar. Det kommer även att vara intervjuer med andra personer som arbetar för att få till en förändring. På Amelias nättidning går det att läsa reportaget med mig och ett par andra som drabbats.
Även om jag inte skriver här så ofta så kommer jag inte att sluta engagera mig i att informera och framförallt få till en förändring och slut på detta elände. Om någon vill kontakta mig så skriv en kommentar så får jag ett meddelande på min mail.
Till er som själva är drabbade och mitt inne i det så säger jag; ge inte upp, ni har rätt att få vård, det finns läkare som tar detta på allvar och kan hjälpa men det kan ta tid att hitta rätt.
helaunderlivet 
Jag tycker verkligen du är så modig och stark som orkar ställa upp och iaf skriva om dessa frågor. För mig har det gått åtta år sedan jag fick min skada (sfikterruptur) och jag upplever snarare att saker och ting inom förlossningsvården blir värre istället för bättre. Trots upprepade rapporter från media (uppdrag granskning, ett uppmärksammat blogginlägg förra våran, SVT debatt, amelia osv) verkar det som om kvinnor får mindre och mindre bestämmanderätt över sina förlossningar. Istället demoniseras kejsarsnitt och ”interventioner” som tex epidural. Allt ska vara ”naturligt” och vaginalt såklart. Allt annat är ett misslyckande och en skada är ju det största misslyckandet av allt för det beror ju på att man inte lyssnade på sin kropp eller sin barnmorska eller att man trots allt tog smärtlindring och är därför i förlängningen ens eget fel. Hur galet detta än låter så upplever jag att det är hitåt debatten driver. Helt fruktansvärt.
Personligen tror jag den usla eftervården är en produkt av detta, en skada är ju som sagt ett misslyckade för kvinnan och för vården som man helst inte vill kännas vid. Istället pratar man så lite som möjligt om omfattningen av skadan, låter bli att förklara hur man har lagat osv, allt för att man ska oroa så lite som möjligt. Att resultatet blir det motsatta verkar inte bekymra vården.
Själv känner jag mig så maktlös och avtrubbad. Tidigare brukade jag berätta,iaf för de som frågade, om min skada och att jag verkligen anser att man ska veta vad man ger sig in på när man väljer en vaginal förlossning. Att det inte är självklart att man alltid mår bättre efter en vaginal än efter ett snitt och att jag tex valde snitt andra gången just för att jag skulle kunna må bra efteråt och inte vara handikappad i ett halvår. Detta brukade endast resultera i något medlidsamma blickar. Numera har jag givit upp. Min önskan är att när min dotter blir vuxen ska det åtminstånde vara helt upp till varje kvinna att själv bestämma förlossningssätt men jag tvivlar på att det kommer att hända. Jag tror också att det är ett helt nödvändigt steg för att de andra problemen också ska börja förbättras. Först måste kvinnor faktiskt inse att de har ett val, sedan ta reda vad som är bäst för dem. Sålänge man som nu bara drar alla över en kam och sedan skuldbelägger de som faller utanför mallen kommer ingen förändring att ske, hur mycket vi än försöket belysa problemen.
Tack Sophia för din kommentar och för att du delar med dig av dina erfarenheter. Om tillräckligt många kvinnor vågar berätta så måste det väl tillslut någon lyssna och förstå vidden av problemet.
Jag oroar mig också mycket för att ingenting ska ändras till den dagen det är dags för min dotter att föda barn. På dom fyra år som gått sen min förlossning så har ju ingenting hänt. Då har det ju ändå varit stor debatt i media. För ett par år sen utlovades en stor utredning som skulle resultera i nationella riktlinjer, den har jag inte sett något av.
Nu står hälsoministern och pratar om utredning och kartläggning igen. Jag blir så trött, det finns redan metoder som fungerar, varför vänta? Det är ju tusentals som drabbas varje år!
Hej va bra att nån talar öppet om dessa hemska skador …för mig har det gått 7år, totalsfinkterruptur å ca 5 el fler operationer å massa annat. Fekalinkontinent , kan inte kontrollera gaser heller å helt ärrig , livet ändrades totalt. Jag har alltid talat öppet om detta följderna och hoppas fler gör d då det verkar hyschat å nedtystat det är inte bara en förlossningsbristning utan jag tror inte bara jag är drabbad av fekalinkontinens som påföljd …jag blev invalidiserad å blev tvungen att ändra hela mitt liv. Dock har jag fantastiska läkare å syrror som försöker göra mitt liv bättre hanterbart med alla möjliga hjälpmedel å massa mediciner . Så hejja dra fram detta helvete i ljuset å prata om det. Tack för ordet , å hojta om man behöver fråga nåt :). Jag har också anmält skada min skada
Hej Anna-Karin, tack för att du delar med dig av din historia här. Bra också att du inte tiger om dina skador för din omgivning. Jag tror också att det är som du säger. Att vi måste tala om detta och informera om de här skadorna för att kunna förändra.
Fint att läsa om att du har fått bra vård. Själv har jag erfarenhet av både bra och katastrofalt bemötande från vården.
Jag hoppas att du har fått ersättning för dina skador från patientförsäkringen. Jag uppmanar alla som har drabbats att anmäla, det är bra att komma med i register och statistik.